 |
| |
Segling 2-08. Ledaren.
I somras gick vi in mot Fiskebäckskil för att lägga oss i gästhamnen Lyckans Slip. Jag rattade en fransk aluminiumbåt på nästan 13 meter och dryga tio ton, som jag ännu inte hade hunnit vänja mig vid att manövrera. Speciellt inte inne bland en massa andra båtar, ankarlinor och bryggor i en trång hamn.
Trots den rutinerade besättningen - Emil som är seglingsinstruktör, Erik som pinnade familjens kölbåt redan som fyraåring och Emma som korsat Atlanten - kände jag mig onekligen lite osäker där vid rodret. Det kunde bli vanskligt att hitta en plats i den packade hamnen, och tänk om jag skulle tvingas vända hela ekipaget på en femöring längst in i en återvändsgränd....
Bäst som jag stod där och funderade över hur vi skulle bära oss åt, så möttes vi av en kille i gummibåt. Han hälsade oss glatt välkomna till Lyckans Slip men beklagade att hamnen nog var för full för vår båt. När jag undrade om det verkligen inte fanns en chans att lägga till någonstans, bara för en natt, så bad han oss cirkla runt en stund medan han kollade den saken. Efter kanske en kvart återkom killen med positivt besked, och lotsade sedan smidigt in oss till servicebryggan.
Bemötandet vi fick i Fiskebäckskil är ett praktexempel på hur det borde gå till i överfulla svenska gästhamnar i mitten av juli. Men olyckligtvis är det långt ifrån alltid som det fungerar så väl. På sidan 16 skriver Seglings frilansmedarbetare Eva Neveling om sina tråkiga erfarenheter, som jag vet att hon tyvärr delar med många av våra läsare.
Per Johansson äger lejonparten av det bolag som varje år ger ut Gästhamnsguiden tillsammans med Svenska Kryssarklubben och Riksföreningen Gästhamnar Sverige. Han förklarar att hamnarna klassificeras utifrån säkerhet (hur väl man ligger), miljö (trevnad, trafikintensitet, ordning, skyltning etc) samt antalet toaletter och duschar och deras skick. Visserligen lätt kvantifierbara egenskaper, men ganska hårda och fyrkantiga. Och inte en stavelse om mjuka värderingar såsom hur bemötandet ska vara, eller vilken servicekänsla som ska gälla i hamnen.
Eva Neveling vill återupprätta hamnkaptenen, och jag kan inte annat än hålla med. Men det behöver inte nödvändigtvis vara en skäggig gammal sjöbjörn. Nej, det räcker gott med en kille eller tjej i en gummibåt, så länge han eller hon har rätt inställning och servicekänsla. Jag hoppas att attityden och bemötandet från Fiskebäckskil sprider sig till fler gästhamnar redan i sommar. Då blir det trevligare för oss alla. Och så kan jag själv känna mig lugnare vid rodret på ännu någon obekant båt!
Joakim Hermansson, chefredaktör
| "Lycklig vid Lyckans slip" |
På Kryss & Till Rors nr 7/98
"Efter en lång dags segling går vi in i Fiskebäckskils gästhamn, som Lyckans Slip ansvarar för. På väg in möter vi en båtburen hamnkapten som frågar om vi söker natthamn. Vi blev stumma av beundran över detta positiva bemötande och blev sedan visade till lämplig hamnplats. Vädersituationen sommaren 98, ledde till att gästhamnarna lätt blev överbelagda. Men här på Lyckans Slip försökte man lösa problemet på ett förnuftigt sätt, genom att förtöjningarna leddes av hamnens personal. Då undveks också den anarki som man möter i många av våra gästhamnar när ordinarie gästhamnsplatser är fullbelagda. Det känns motiverat att betala gästhamnsavgiften med ett sådant mottagande."
Lennart Sunesson, Bjärred
Ett urklipp ur Atlantica Tidningen 1/2006
Juli 2005, mitt i semestern, man och hustru var i sakta mak på väg över Gullmaren med sällskap med vänner i en annan båt. När man befann sig mellan Bokenäset och Lysekil, hördes en oerhörd smäll och motorlarmet satte igång. När de öppnade luckorna till maskinrummet på sin Nimbus Ballista visade det sig att ena motorn var svårt skadad. En motordel hade gått sönder och kastats iväg med våldsam kraft så att den orsakat sekundära skador.
Den andra motorn föreföll oskadad men larmet är konstruerat så att det signalerar så fort endera motorn är skadad och det kunde inte stängas av. Lyckligtvis hade de inte hunnit långt från hemmahamnaen, Fiskebäckskil, så det självklara beslutet blev att återvända dit och dra igång kontakterna med försäkringsbolaget och reparatörerna. Vid ankomsten till Lyckans slip i Fiskebäckskil , strax intill hemmabryggan, ringde mannen till Atlantica och fick beskedet att den jourhavande skaderegleraren skulle singa upp inom kort.
Nu blev det tid att fundera över vad som egentligen hade hänt och, inte minst, över vad det skulle kosta och hur mycket som försäkringen skulle täcka. Skulle den här olyckan betyda att hela båtsemestern gick förlorad?
Vid lunchtid fick skaderegleraren kontakt med båtägarna. På telefon kunde han inte yttra sig om hur kostnaderna skulle fördelas. För den saken krävdes att man hade tillgång till försäkringen och kunde se vilken typ av försäkring det var. Skadan hade inträffat på förmiddagen och redan tidigt på eftermiddagen kom Atlanticas man till varvet. Han konstaterade att det handlade om en Exklusivförsäkring och att skadan skulle ersättas av bolaget enligt gällande villkor med avdrag för självrisk och egenandelar på det material som måste ersättas med nytt.
Båten lyftes upp ett par dagar senare i närvaro av båtens ägare. Det visade sig vara en vevstake som gått av och i sin tur slagit sönder fästet för kilremmen. Kolven var också skadad. Varvet tog kontakt med skadeavdelningen och fick klartecken för ersättningsnivåerna. Arbetet var omfattande men varvet hade den kompetens som krävdes och satsade på att få igång båten så snabbt som möjligt. Det var naturligtvis en fördel att båten brukade vinterförvaras och servas just på detta varv. Inom två veckor var båten var jobbet klart och båten sjöklar igen.
Båten var vid skadetillfället elva år gammal. Det betydde att åldersavdraget blev tämligen stort. I slutändan fick alltså båtägaren själv stå för 38.000 kronor av en totalkostnad på drygt 110.000 kronor. Ägarparet hade ökat försäkringsskyddet till Exklusiv alldeles innan båten skulle bli elva år. Och det var tur! Att haveriet inträffade var förstås otur. Och att kostnaden på grund av åldersavdraget ändå blev 38.000 var ju kännbart. Men utan försäkringen skulle den blivit 110.000. Båten blev färdig på två veckor, men då det regnade kraftigt kunde den lediga tiden användas till att bygga färdigt bastun på lantstället.
"Professionell och väldigt snabb" är slutbetyget för Atlanticamannens handläggning av skadan.
|
|
